Foto:Stefan Mattsson

Södertälje är egentligen två städer.
Å ena sidan kommunen med hög arbetslöshet och tusentals entreprenörer med invandrarbakgrund.
Men så finns också den andra arbetsmarknaden. Den under ytan.

Kristina Lindström står länge framför glasmontern. Till slut bestämmer hon sig för en förgylld ring. Med öppningsrabatt hamnar den under hundralappen.
– Jag tycker den ser snygg ut. Få se om jag ska behålla den eller ge bort den, säger hon.
Hon är den första kunden denna söndag i den nyöppnade butiken Min Nalle.
Förutom 25 procent i rabatt bjuds kunderna på baklava, godis och kaffe och te.
Ayad Akrawi är slätrakad och håret är omsorgsfullt bakåtkammat. Det är han som är ägaren. Hans lycka går nästan att ta på. Han går rakryggad genom affären och ler hela tiden. Här säljs allt möjligt man kan behöva: sjuliters-kastruller för stora familjer, självlysande Jesus-tavlor och julpynt.
Ayad har bott i Södertälje i fem år. Hans fru är utbildad apotekare och hade inga problem att få jobb. Själv insåg han att han måste sadla om. Jobbet som inspektör på Transportministeriet i Bagdad tillhör det gamla livet.
– Jag kommer aldrig att ha samma jobb som jag hade i Irak. Det är bara att acceptera, säger Ayad Akrawi.

Södertälje – två städer

Södertälje är egentligen två städer: å ena sidan samhälle med hög arbetslöshet, fem tusen invandrarägda småföretag, och så de stora industrierna Scania och Astra där det är svårt för en nyanländ som saknar rätt utbildning att få att jobb.
Men under ytan finns den informella arbetsmarknaden.
Där skaffar man som nyanländ snabbt ett arbete via kontakter och släktingar. Svart eller vitt. Ett parallellt system som fungerar helt och hållet utan insyn från myndigheterna.

Hussein syns inte i siffrorna

Hussein är en av många som har arbetat ända sen han kom till Sverige – men som inte syns i några siffror hos Arbetsförmedlingen.
Han är nyvaken, trots att det är sent på eftermiddagen.
– Massor med folk ville äta efter krogen. Det märks att det är lönehelg, berättar han om natten på snabbmatsstället, där han arbetar.
Vi träffar honom på ett köpcentrum i staden, julskyltar gör reklam för vantar för pekfingerskärmar och elektroniska filtar. Tre killar med tomteluva underhåller söndagsshopparna med julsånger.
Hussein slutade jobbet vid sextiden på morgonen.
Han är i 20-årsåldern, och kom hit ensam från Irak för några år sedan. I hemlandet finns hans sjuka far och mor, som är kristna och har fördrivits från sin hemstad. De bor hos släktingar i en säkrare del av landet och enda inkomsten kommer från den lilla sädeskvarnen som de äger.
– Jag försöker skicka lite pengar till min familj då och då. Men jag måste ha så jag klarar mig också, berättar han.

Politikernas älskling

Till skillnad från Hussein är Ayad Akrawi i butiken Min nalle en sådan person som våra politiker älskar att lyfta fram. En av alla som ”kommer från andra kulturer och inte sällan hittar nya lösningar på gamla problem”, som näringsminister Annie Lööf skrev om i en artikel på SVT Debatt.
Arbetsförmedlingen gjorde inte tillräckligt mycket för honom, menar Ayad Akrawi. Istället vände han sig till en vän som bott länge i Södertälje. Kompisen hade en liknande prylbutik i Ronna som skulle lägga ned, så Ayad Akrawi kunde överta gamla varor som nu säljs i Min nalle. Vännen satsade dessutom egna pengar i den nya butiken, och hjälpte till att hitta lokalen i centrala Södertälje.
– På Arbetsförmedlingen fick jag bara hjälp att söka jobb. Och jag tror att jag lär mig bättre svenska här än på Sfi, säger Ayad.
Han är syrian från Irak, den kristna minoritet från Mellanöstern som bott i Södertälje sedan decennier tillbaka. Många av dem har startat egna företag, och gjort Södertälje känt för ”entreprenörsandan”.
Men bland de irakier som kommit hit det under senaste decenniet, har många haft svårt att få jobb. Enligt kommunen tvingas nästan hälften av leva på socialbidrag. Arbetslösheten bland de invandrarna är två eller tre gånger högre än bland de som är födda här.

Ett undantag

Att människor från andra länder har svårare att få en fot in på arbetsmarknaden visar all statistik och forskning.
Men Hussein är ett undantag. En månad efter att han landat i Sverige spacklade han väggar och rev ner tapeter. Det var en kompis som fixade jobbet på en målerifirma i Södertälje.
– Jag är duktig och lär mig snabbt. Det gick hur bra som helst, säger han.
Under de fem åren som han har bott här han i princip arbetat oavbrutet.
Men bara med svartjobb.
På biltvättar, mataffärer, restauranger runt om i Sverige jobbar många människor utan myndigheternas kännedom. Folk med inblick i den parallella världen berättar att det finns en hierarki också på dessa arbetsplatser.
Är du svensk eller vit får du förstås bättre betalt än en flykting utan papper.
Hussein får runt 500 kronor för ett arbetspass på cirka tio timmar.
– Min chef är snäll. Han vill hjälpa mig. Och han vill faktiskt anställa mig vitt. Men det går inte.

Rädd att bli dödad i hemlandet

Eftersom Hussein fått nej på sin ansökan om uppehållstillstånd, måste han åka tillbaka till Irak, och vänta på att få besked om ett arbetstillstånd i Sverige. Men det går inte, säger han. Han är rädd att bli dödad i sitt hemland.
Nu lever han i ett limbo där han ständigt tvingas se sig över axeln om polisen är i närheten.
– Många av våra kunder är schyssta och jag brukar skratta med dem. Men inombords gråter jag, säger han.
Han drömmer om vitt jobb. Att kunna unna sig semester eller att bara kunna stanna hemma när han är sjuk.
– Det här landet skulle tjäna på att låta mig stanna. Om jag inte jobbar nu när jag är ung och stark, när ska jag göra det då?

Fotnot: Hussein är inte hans riktiga namn, och han vill inte att vi publicerar någon bild på honom.