Foto: Stefan Mattsson

Borlänge har förändrats.
En familj vaknar när stenar kastas mot fönstret.
Rykten sprids om knivbeväpnade män på stan.
Rädslan ökar, men för vad?
Vi åkte ut till byn där Marita Jensen har börjat rösta på SD, i protest mot fega politiker.

Marita Jensen har precis kommit hem från jobbet som personlig assistent, och dukar fram kaffe och hembakta bullar på bordet.
Utanför fönstret brer den frostnupna Tunaslätten ut sig med timrade kyrkor och faluröda hus i klungor kring Dalälven. I byarna här, bara några kilometer från det nedgångna miljonprogrammet Tjärna Ängar i Borlänge, röstade 16,7 procent på Sverigedemokraterna i senaste kommunvalet.
Fler än någon annanstans i det röda Dalarna, där över 70 procent stöder socialdemokraterna i vissa valkretsar.
Sammanlagt fick SD ungefär fem procent i länet.

Hör snacket

”Jaså, du är sådan där rasist”. Så skämtar folk när de hör att man är härifrån Norr Amsberg, berättar Torny Frost ute på sin farstutrapp. Vi ser långt ut över ängarna och byns vackra träkapell.
Nej, Torny Frost har själv inget emot invandringen. Men man hör ju snacket.
– Det bor ju många här som är gamla före detta jordbrukare, som jag tror röstar på SD. Fast det finns ju inte så mycket invandrare här ute. Ja, förutom någon som är halvthai, säger han.

”Jag är rädd för muslimer”

Hemma hos Marita och John Jensen i grannbyn på andra sidan riksväg 70 sprakar en brasa i spisen.
Marita berättar om ett tv-program hon såg, om moskéer.
– Efteråt började jag rannsaka mig själv, vad tycker jag egentligen om muslimer? Om jag ska vara ärlig? Jag är rädd för dem.

Var en stad i skräck

På 1990-talet var lilla Borlänge en stad i skräck.
Ungdomsligan Familjen härjade och gjorde sig skyldig till grova narkotikabrott, rån och misshandel. Många av medlemmarna var barndomsvänner, födda i trakten och uppvuxna i trasiga hem. Gängkriminaliteten satte den gamla bruksorten på Sverigekartan och gav den öknamnet ”Dalarnas Chicago”. Under några år kring millennieskiftet beslagtog polisen fler vapen i Borlänge än någon annanstans i landet.
I dag, 15 år senare, växer oron för att våldet ska blossa upp igen. Men denna gång handlar det inte bara om värstingar som försöker spränga polishuset i luften.
Det handlar om hot, och hat.

Hög smärtgräns

Svensk-somalierna i Borlänge förklarar att de inte tar åt sig när folk spottar eller drar i deras kläder när de handlar på köpcentret Kupolen. När folk  skriker ”åk hem din jävla neger”. Man har en hög smärtgräns när man kommer från ett land i krig och har sett släkt och vänner bli våldtagna eller mördade.
Men de noterar under tystnad rasistklottret i gångtunneln. De hatiska åsikterna i lokala Borlänge Tidnings kommentarsfält.
Jag möter Ardo, en medelålders svensk-somalisk kvinna som jobbar på ABF. Hon berättar om en lördagkväll när hon var på väg till moskén i Bullermyren. Plötsligt märker hon hur en bil kör upp på trottoaren i full fart bakom henne.
Ardo hinner knappt slänga en blick över axeln och kastar sig undan på gräset.
– Jag bara sprang för livet, säger hon.
Det blev aldrig någon polisanmälan. Vad skulle polisen kunna göra? Ardo blev så chockad att hon inte ens minns färgen på bilen.
En annan gång promenerade hon med sina väninnor när några män i svarta kläder började kasta grus och banka mot ett staket med järnrör, för att skrämma dem.
Nu ser Ardo till att inte gå ut ensam på kvällarna mer.

Rädd för att fientligheten ska öka

Ingen vet när det började. Men många jag träffar i Borlänge är oroliga för att något obehagligt håller på att hända.
Alexander Karlsén kommer från en liten by strax norr om stan, och är en ovanligt klarsynt 16-åring. Engagerad både i kommunens integrationsprojekt, Ung vänster och Ungdom mot rasism. Han är rädd för att främlingsfientligheten ska öka här i Dalarna.
Dels för att politikerna inte tar tillräckligt mycket avstånd från rasismen. Men också för att arbetslösheten växer, och kommunen skär ned på fritidsgårdarna.
– Om man inte får ett stopp på det så kommer det att gå för långt. Man märker redan nu att det är oroligt ute på stan på kvällarna. Man kan möta män i 40-årsåldern, beväpnade med knivar, som är ute och visar sitt hat, säger han.

Moskén utsatt för attentat

Enligt Mats Jonsson på Dalapolisens kriminalunderrättelsetjänst har moskén i Borlänge utsatts för ett attentat med molotovcocktails. Nationalistiska grupper som patriot.nu har hängt upp olagliga banderoller på gångbroar. Han  säger att man måste ta de ökande spänningarna i Borlänge på allvar.
– Det har förekommit grupperingar i skolorna, där tendenser till konflikter funnits både mellan invandrare och infödda svenskar och mellan olika invandrargrupper.
Till Dalarna har några vit makt-ledare flyttat, berättar Mats Jonsson. Farhågan är att de ska organisera sig just kring Borlänge, där regionens nya moské ska byggas. Debatten kring det planerade islamiska centret har redan väckt intresse hos bland annat Nationaldemokrater.
Men det finns ytterligare ett skräckscenario: att de kriminella gängen ska hitta en ny rekryteringsbas bland de unga, frustrerade och arbetslösa invandrarmännen i Borlänges utsatta områden.
En ny Familjen.
– Om vi inte löser frågan med utanförskap och arbetstillfällen kan vi ha betydligt större problem inom 4-5 år. Vi vill inte få samma problembild som i Landskrona, Rinkeby eller Södertälje här, säger Mats Jonsson.

Idylliskt

Utanför familjen Jensens villa står studsmattan kvar på tomten sedan sommarens lekar. Dottern Kajsa springer fram till mig och visar en teckning: ”Kolla, det är en fladdermus!”.
Det är svårt att tänka sig att invånarna i den lilla byn skulle behöva vara rädda. Jag kan inte tänka mig en tryggare plats att växa upp på. Barnen ränner tvärs över tomten till kompisen i grannhuset. I den lilla byskolan, inhyst i en idyllisk sekelskiftesgård vid älvens krök, går ett 70-tal elever.
När kommunen placerade ut några svensk-somaliska skolbarn från Tjärna Ängar i klasserna reagerade föräldrar.
De kunde ju inte språket, menade man. Resurserna räckte inte för att hjälpa de nya.
– De andra barnen förstår inte. De ser bara att det är något annorlunda när en flicka kommer i dok, säger Marita Jensen.

”Klarar inte fler”

Marita är en äkta dalkulla, född och uppvuxen här i trakten.
Hon är noga med att förklara att hon inte är emot invandrare. Deras två döttrar är adopterade från Kina. Bästa väninnan på andra sidan landsvägen thailändska. Men lilla Borlänge klarar inte av att ta emot fler flyktingar nu, menar Marita. Det finns inte ens jobb till dem som redan har kommit hit.
Det var därför SD fick hennes röst i det senaste valet.
– Det trodde jag faktiskt inte om mig själv, att jag skulle rösta på dem. Man är ju arbetare och alltid varit sosse. Men jag blev så förbannad. Det måste bli en förändring nu, säger hon.

Tycker synd om flyktingarna

Hon beskriver sig själv som en snäll människa. När en somalisk man hade fått stopp på bilen vid vägkanten var hon den enda som stannade för att hjälpa honom. Alla andra bara körde förbi.
– När folk säger ”skicka tillbaks dem” blir jag upprörd. De är också människor. Vi är alla likadana i grunden, och vill bara ha mat och trygghet.
Marita säger att hon tycker synd om flyktingar som tvingas bo trångt och isolerat i de slitna bostadsområdena. Det vore bättre om man blandade sig. Lärde känna varandra.
Men tycker du att SD har lösningen på det? undrar jag.
– Nej, det kan jag väl inte säga direkt. Men de vågar i alla fall prata om problemen, säger Marita.

”Blev en väckarklocka”

När Sverigedemokraterna dundrade in i Borlänge kommunfullmäktige 2010 med över 10,8 procent av rösterna och fick sju mandat, insåg också de lokala makthavarna att något höll på att förändras.
– Det blev som en väckarklocka för att ta itu med integrationsfrågorna. Vi hade liksom inte sett det som ett problem tidigare, säger Jan-Olof Lundberg, som då blev integrationssamordnare i kommunen.
Politikerna startade också ett integrationsutskott.
Uppdraget var att anpassa samhället till ”den förändrade etniska och kulturella sammansättningen av kommunmedborgare”.
Då hade ungefär 15 procent av Borlänges invånare utländsk bakgrund, något mindre än Sverige i genomsnitt. De flesta med finskt, kurdiskt och somaliskt ursprung.

Byråkratisk fernissa

Väljare som Marita Jensen ger inte mycket för sådan byråkratisk fernissa. Ska man ta hit massor av folk så måste man hitta ett sätt så att vi kan leva tillsammans, slår hon fast. Nu stör Borlängeborna sig på att muslimer tränger sig före i kön på ICA. Sen gör man kopplingar till saker man hör på tv, om extremism och kvinnosynen inom islam.
Maken John i fåtöljen bredvid skjuter in:
– Men hur vet du att allihop är muslimer? Jag är tveksam. Vi vet ju inte så mycket om dem egentligen, säger han.
– Men John, det är ju du som brukar säga att vi inte ska handla mer på ICA nu för att det luktar konstigt! svarar Marita.

”SD är inget ’riktigt parti’”

John är också invandrare, dansk, och röstar inte i Sverige. Skulle han göra det så skulle det nog inte bli på SD. Det är inget ”riktigt parti” än, menar han. Det finns SD-politiker i partiet som har konstig, rasistisk bakgrund.
Men utvecklingen här påminner mycket om den i hans hemland.
– Det är typiskt svenskt att påstå att det är stor skillnad på danskar och svenskar. Men jag tror att SD kommer att bli större än Dansk Folkeparti. I alla fall om inte de andra politikerna sätter sig ner och hittar en lösning.

Natalia Kazmierska