Startsida / Inlägg

”Vi pratar nog för lite med varandra”

av Kenan Habul

Foto: Stefan Mattsson

Jobben försvann. 
Sjukhusavdelningar stängdes. 
Flyktingar flyttade in.
Det gamla och det nya Sverige möts i Landskrona.
– Jag älskar den här stan, säger 17-åriga Soukaina Gueddour.
– Jag känner inte igen mig i min hemstad längre, säger 80-årige sverigedemokraten Svenny Håkansson.

Historien om en stad i förändring kanske kan börja på ett falafelhak.
– Merhaba.
17-åriga Soukaina Gueddour hälsar på den beslöjade kvinnan bakom disken på Top Falafel.
– Du förstår arabiska? frågar kvinnan.
Soki, som hon kallas, svarar ja.
Hon talar dessutom franska, engelska, danska och skånska. Precis som många andra i Landskrona, staden med 140 nationaliteter, är hon flerspråkig.

Hembakade bullar och rulltårta

Eller så börjar vi vid matsalsbordet i radhuset hos Svenny och Lilian Håkansson. Hon dukar fram hembakade bullar och en rulltårta med banan i. Servetterna har svenska flaggan som motiv.
– Nu är det inte för att provocera. Jag hade inga andra. Jag köpte de här till midsommar, säger Lilian Håkansson.
Vi skrattar alla åt det här med servetterna.
En gång i tiden var Svenny Håkansson hamnchef. När båtarna ankrade kom Landskronabor för att titta på mörkhyade sjömän. Eller negrer, som han sa i en intervju i SD:s medlemsblad som han lägger fram. Men redaktören ändrade till svarta män, skrockar han.
– Det är ingenting nedsättande, det var så vi lärde oss att säga i skolan.

”Invandrarna fick skulden”

Forskaren Tapio Salonen talar om historiska processer. Om att Landskrona befinner sig i skarven mellan industrialismen och postindustrialismen.
– Flyktingarna och invandrarna i Landskrona fick skulden för någonting som inte är deras fel, säger han.
De flesta kom under 1990-talet, till en stad där det fanns bostäder, men inga jobb.
Därför är det viktigt att tidigt i den här berättelsen besöka stadens museum inhyst i en militärkasern från 1700-talet. I faktarummet hänger ett svartvitt, kornigt foto. En massa människor som ser arga ut håller upp ett plakat. ”Rädda varvet” står det på det. Men varvet gick inte att rädda. Det lades helt ned 1982. Samma år blev Allan Karlsson, 75, socialdemokratiskt kommunalråd.
Nedläggningarna följde tätt inpå varandra på 1980-talet. Tusentals jobb försvann, tusentals människor flyttade ut, tusentals lägenheter stod tomma.
Sedan dess har Landskrona varit en stad på dekis.
– Vi var fast i det gamla. Vi såg inte till hela bilden, säger Allan Karlsson självkritiskt idag om varför det gick som det gick.
I skarven mellan det gamla och det nya lever idag 42000 Landskronabor.

”För mig var alla svenskar”

Soukaina Gueddour var tolv när hon flyttade dit från Marocco. Mamman hade träffat en svensk man, och Soki och lillbrorsan följde med.
Familjen fann sig snabbt till rätta. Det var kallt, men lugnt och fint.
– Vi gillade att folk sa hej till varandra hela tiden, även till föraren när de klev på bussen.
Soki hade ingen aning om att det bodde palestinier i Landskrona. Hon hade aldrig hört talas om Kosovo. Hon förstod inte vad ordet invandrare betydde.
– För mig var alla de människorna svenskar. De fanns ju här, säger hon.

Allt började förändras

När Svenny Håkansson var påg gick han alltid i första maj-tåget med sin far. Från Rådhustorget, nerför Eriksgatan och till Slottscaféet där talen hölls. Fadern var hamnarbetare, hemmet var självklart socialdemokratiskt. Efterkrigstiden var en bra tid. Han upplevde att samhället gick framåt. Man fick nya förmåner hela tiden.
Men under 1970– och 80– talet började allting förändras. Jobben försvann, avdelningar på sjukhuset lades ned, som BB och epidemologen. Det var besparingar hit och dit, som Svenny uttrycker det.
1991 bröt Jugoslavienkriget ut. Samma år röstade Svenny Håkansson på Ny Demokrati.
– Här kommer invandrare och får rubb och stubb och vi har fattiga pensionärer som har slitit hela sitt liv och inte får så mycket, tänkte jag då.
Han avbryts av frun som kommer in från vardagsrummet där tv:n är på. Hon greppar stolsryggen med båda händerna och räknar upp alla ställen hon har jobbat på: Televerket tio år, Kontorshuset tio år, stadshuset 22 år.
– Och jag får 7500 i månaden i pension, säger Lilian Håkansson.

551 tomma lägenheter

Flyktingförläggningen öppnade på Pilängen, ett då relativt nybyggt område i stadens utkant med trevåningsbyggnader av brunt tegel. Bara där fanns 551 tomma lägenheter i början av 1980-talet.
Flyktingarna skulle bringa in pengar. Det var tanken när avtalet mellan kommunen och dåvarande Invandraverket slöts i mitten av 1980-talet.
Och pengar behövdes.
Skatteunderlaget minskade i kommunen. Ungdomsarbetslösheten var nästan uppe i 30 procent periodvis. Medelklassen, lärare och tjänstemän, flydde staden.
Det bästa med avtalet var att flyktingarna skulle slussas vidare ut i landet efter två veckor i Landskrona, tänkte lokalpolitikerna. Men Invandrarverket höll inte sitt löfte. Precis som i dag vägrade många kommuner att ta emot de nyanlända. De blev kvar i staden.
– Det var ett jävla svek av Invandrarverket. Istället åkte några av våra privata hyresvärdar runt på flyktingförläggningar och raggade hyresgäster. De lovade folk lägenheter och att samhället skulle betala, säger Allan Karlsson.
Några minuters bilkörning från Pilängen, mot havet, ligger den före detta fiskebyn Borstahusen, hem för välbeställda och vita Landskronabor.
– Staden har blivit uppdelad. Fattiga bor i centrum och de rika i utkanten, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete och själv barn till finska arbetskraftsinvandrare som kom till Landskrona på 1950-talet.
Han har lett ett flerårigt forskningsprojekt som har resulterat i en bok om Landskrona.
– Segregationen förstärker de mentala föreställningarna om vi och dom. Man bygger upp spänningar och rädslor som blir självuppfyllande profetior, säger han.

Soki har aldrig upplevt rasism

Soki säger att hon ville ”bitchslappa” tvåbarnsmamman. Det var Halloweenkväll på Landskrona museum. Som timanställd på kommunen var hon ansvarig för barnaktiviteter denna kväll. Två irakiska småkillar som hon känner sen tidigare, var där. De ställde sig i kön med två svenska flickor framför sig och väntade på att kasta boll på en pappkatt. Flickornas mamma såg skitsur ut och hysschade pojkarna när de ställde en fråga, berättar Soki.
– Det var ”don’t touch my kids”-attityden.
Blattebarnen, som hon säger, är väldigt självsäkra, och kan uppfattas som störande. Men de här pojkarna gjorde inget dumt. Tvärtom hämtade dem bollen och gav den till de svenska flickorna.
– Vad ska de här pojkarna tro om henne när hon ”snear” dem helt utan anledning?
Själv har hon aldrig upplevt rasism. Hennes bästa kompisar är: en svensk, en bosnier, en kosovoalban och en irakier. Även mostern är gift med en svensk man. Hon är aktiv inom LUF, inom amatörteatern och i en dansgrupp. Och hon är stolt över sin marockanska och muslimska bakgrund.
– Det är klart att vi invandrare ska anpassa oss, men alla andra måste anpassa sig också, säger hon.

Känner inte igen sin stad längre

Paret Håkansson känner inte igen i sin hemstad längre. På lördagarna är det en massa människor på torget som talar konstiga språk och kvinnor bär huckle.
– Vi pratar nog för lite med varandra. Vi svenskar lever för oss själva, invandrare för sig, säger Svenny Håkansson.
Samtidigt är både han och frun måna om att få oss att förstå att de inte är rasister. De missunnar inte att hjälpa folk. Lilian Håkansson berättar om sin tandläkare, som hon inte vet var han kommer ifrån, men som hon älskar.
– Och vi har världens käraste barnbarn, hennes mamma är från Indonesien, lägger hon till.
Det bor en liten nationalist i honom, som Svenny Håkasson säger. Det är viktigt att bevara det svenska, som skolavslutningar i kyrkan eller blandfärs i köttbullarna på Ikea. Därför gick han med i SD när Ny demokrati försvann. Han var vice ordförande och satt i kommunfullmäktige 2002-2010.
Första fullmäktigemötet ville knappt någon hälsa på honom. I dag är det annorlunda. Häromdagen gratulerade en folkpartist honom till SD:s stigande opinionssiffror.
– Kanske har vi rätt i vissa saker, säger Svenny Håkansson.

Starkt SD-fäste

Hösten 2006 strömmade svenska och utländska journalister till Landskrona. SD hade gjort ett rekordval. Partiet fick 23 procent. Fyra år senare gick stödet ned till 16 procent, men fortfarande är staden ett av partiets starkaste fästen.
– Ingen röstar på dem för att man är främlingsfientlig. Folk är så jävla missnöjda med de etablerade politikerna.
Allan Karlsson har för länge sedan lämnat alla sina uppdrag i det socialdemokratiska partiet. Därför pratar han fritt över en kopp kaffe på Trädgårsfiket i Landskrona.
Hade SD:s framgångar kunnat förhindras?
Kanske, tänker han högt. Om politikerna förklarade för väljarna att människor flyr krig, att kommunen måste hyra ut stadens lägenheter för att att även tomma kostar dem pengar. Men framförallt borde flyktingarna har satts i arbete för att slippa tjafset om ”att dom kommer hit och lever på bidrag”.
– Vi borde ha tänkt annorlunda. Satt socialbidragen i en lönepott och anställt folk för att jobba i parker och kyrkor.
Han är inte nådig i sin kritik av politikerna i Stockholm. Mona Sahlin borde ha provat jobba för fastighetsbolaget i Botkyra för att skaffa sig lite verklighetsförankring. Riksdagen måste också se till att fler kommuner tar sitt ansvar. Att låta människor bara komma hit, stoppa dem i lägenheter och ge dem bidrag, är inget bra liv, anser Karlsson.
– Vi måste fråga sig om det verkligen är humant.

Läst medicin i sju år – får inget jobb

Soukaina Gueddour vet att svenskar retar sig på unga invandrare som hela dagen sitter på stadens kaféer i brist på annat att göra.
Hon skriver ett arbete i skolan där hon undersöker varför det är svårt för vissa att få ett jobb.
En killkompis till henne, som har läst medicin i sju år i Irak har förgäves sökt massor med jobb. Men hans utbildning gäller inte här. Han måste först klara en massa tester.
– Jag tror inte att någon människa bara vill ligga på soffan, säger hon.
Hon är så trött på bilden av Landskrona som staden där folk lever på bidrag eller begår brott. Hon går på gymnasiet i Helsingborg. När skolans kurator hörde var hon bor klappade hon henne medlidsamt på axeln.
– Jag sa, skojar du med mitt liv? Du ser att jag överlever här. Det gick ju skitbra för mig.
Hon valde att plugga i Helsingborg för att det är en större stad. Hon vet redan att hon ska fortsätta på Handelshögskolan i Göteborg.
– Min familj och mina vänner finns här. Landskrona kommer alltid att vara hemma, säger Soukaina Gueddour.

  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB