Startsida / Inlägg

”Mina barn ska ha ett rent hem”

av Kenan Habul

Foto: Stefan Mattsson

Det är en splittrad stad på flera sätt.
Men en sak som delar är att de bor i nedgångna lägenheter.
Nu ska Landskrona få ett ansiktslyft.
Investeringar för 100 miljoner kronor ska locka människor med pengar att flytta hit.
– Kommer vi kunna bo kvar? är frågan många ställer sig nu.

Landskrona är en vacker stad.
En riktig stad, som de som bor där stolt säger.
Breda gator kantas av byggnader uppförda under förra sekelskiftet.
Men bakom tegel- och putsfasaderna döljer sig ofta undermåliga lägenheter.
I två sådana bor trebarnspapporna Ihssan och Peter.

 

”Olägenheter för människors hälsa”

– Akta er. Trampa inte där.
Peter Siversson håller upp hissdörren. Sedan går han runt pölen på golvet.
– Helt otroligt. Där fanns ingenting när jag åkte ner för några minuter sedan, säger han.
”Sluta pissa i hissen för helvete”.
Ännu en gång har ingen hörsammat uppmaningen som klottrats på väggen.
Men lampan som med jämna mellanrum sparkas sönder är hel denna dag vi åker upp mot familjens lägenhet på fjärde våningen. En bit av den grönfärgade väggen saknas på våningsplanet. Det ser ut som om någon har gått lös med en hammare här och där.
Grannar som pissar i hissen, kastar sprutor i sandlådan och sparkar sönder delar av huset är inte hans största problem.
Det är den egna lägenheten han betalar 7249 kronor för i månaden.
Den är ljus och har tre rymliga rum. Men vad tjänar allt det till när det knappt går att andas inomhus. Ventilation saknas helt och hållet.
– Och då har vi två barn som har astma, säger Annelie Siversson, Peters fru.
Men det är inte den enda bristen.
Kommunens miljöinspektör undersökte bostaden i oktober. Hon konstaterade ”olägenheter för människors hälsa”. Otillräckliga vattentemperaturer, misstänkt fukt och dragiga fönster. Det skulle ta sex veckor att byta fönster sa fastighetsägaren i mars. I början av november har ännu ingenting hänt.
Det kan också finnas mögel under köksbänken. Det var i fjol som grannens avloppsvatten rann ut genom kranen och ut över hela köksgolvet.
Snart flyttar de till en ny bostad. Flyttlådorna är packade, mattorna ihoprullade. Ingen kommer sakna den gamla lägenheten där det inte går att andas trots att det drar från fönstren.
– Det ska bli så skönt att slippa huvudvärk och att frysa har barnen sagt, säger Annelie Siversson.
I tre år har de bott där.
Varför flyttade de inte tidigare?
– Det är inte så lätt att få ny bostad, säger Peter Siversson.

Många tomma lägenheter

Men det är inte heller helt omöjligt i Landskrona. Familjens nya bostad ligger i ett hus från 1910-talet med tre kakelugnar, trägolv och över tre meter i takhöjd. I Landskrona finns många tomma lägenheter, i såväl de fina gamla som nyare hus. De blev kvar efter alla de tusentals som lämnade staden i samband med de stora industrinedläggningarna på 1980-talet. Och därför hyr fastighetsägarna ut även till bidragstagare, många av dem relativt nya i Sverige. De flesta vågade eller inte visste vem de skulle klaga hos. Det är en av förklaringarna att läget är som det är idag.
Frågan är hur länge till det blir så.

”Flytta inte till Landskrona”

– Mitt budskap till alla socialbidragstagare är: Flytta inte till Landskrona.
Så sa Torkild Strandberg, folkpartist och kommunstyrelsens ordförande, till tidningen Sydsvenskan för några månader sedan.
Han har styrt staden sedan 2006. Under hans har kommunen velat drogtesta skolungdomar. Socialbidragstagare tvingas motprestera, bland annat genom gratis arbete, för att få ut checken. Landskronamodellen kritiserades hårt av Socialstyrelsen. Men nu vill integrationsminister Erik Ullenhag göra den till lag.
– Vi ställer krav på människor. Jag tror att folk mår bra av att känna att de bidrar till samhället. Att någon bryr sig om vad de gör, säger han när han tar emot i ett mötesrum på kommunhuset.
Han säger att han inte bryr sig om vad som står om honom på DN:s ledarsida.
– Här är det på riktigt. Det är lätt att sitta i Stockholm och tycka, säger mannen som valde bort riksdagsplatsen för kommunalrådsstolen två gånger i rad.

Ansiktslyftning

För några månader sedan klubbades beslutet som kanske innebär den största förändringen i staden på flera år.
Idag talar man om förslumningen av stadskärnan, någonting unikt inte bara i Sverige, utan även i Europa. Men Öster och centrum ska få en ansiktslyftning under de kommande åren. Gatorna ska smalnas av, det ska planteras träd. Husen ska rustas upp. Och ombildas till viss del. I dag är det i princip bara hyresrätter. Kommunen hoppas att fler människor med jobb flyttar dit om de kan köpa sina lägenheter.
Det är vad det handlar om. Det hymlar kommunalrådet inte med.
Han tar hjälp av statistiken:
42 000 invånare varav 3 000 går på bidrag – dubbelt så många jämfört med rikssnittet.
80 miljoner kronor per år är vad socialbidragen kostar.
I vissa stadsdelar har uppemot 80 procent av de vuxna inget jobb.
Lägg därtill kriminalitet, bilbränder och rån som gör att många är rädda för att vistas i de centrala stadsdelarna på kvällstid.
Problemen kan inte byggas bort. Det är kommunalrådet den förste att erkänna.  Polisen måste göra sitt, folk måste få jobb. Och skolan är viktig. Därför gläds han åt de förbättrade skolresultaten på högstadiet.
– Jag förstår att folk är oroliga. Vi ska absolut inte köra bort någon. Men det här måste göras.
Pengarna till upprustningen ska komma från markförsäljningen i Borstahusen, den gamla fiskebyn. Där ska bostäder med utsikt mot Ven byggas på kommunens mark. Arton byggbolag har visat intresse. Förhoppningen är att människor som även flyttar dit startar företag och på så sätt bidrar till stadens kassakista.

”Vi mäktar inte med fler”

Den ständiga in- och utflyttningen gör att det inte finns någon riktig samhörighet bland medborgarna, att det skapas parallella system som gör att folk inte kommer in i samhället. Han förstår att människor vill bo nära sina likar. Och slår ifrån sig kritiken om att han anpassat sig till Sverigedemokraterna.
– Vi mäktar inte med fler bidragstagare. Spelar ingen roll om de kommer från Bagdad eller Borås, säger Torkild Strandberg.

Vill leva i ett rent hem

36-årige Ihssan hade egentligen inte så mycket val. Två flickor med en kvinna som är dansk medborgare räckte inte för att få bo i Danmark. För tre år sedan flyttade han och frun, också hon med rötter i Palestina, till Landskrona. Där har sonen Omar fötts.
– Jag har en bror i Malmö. Men där finns inga bostäder, säger Ihssan när han visar oss runt i lägenheten som han hittade efter tips från en släkting.
Golven i den rymliga fyrarummaren är nylagda, väggarna är målade i vitt. Allt det har Ihssan själv gjort.
Han vill att barnen ska leva i ett rent hem, när nu hyresvärden inte bryr sig, förklarar han.
På köksbordet är datorn igång. Han har kollat på youtube efter tårtrecept.  Han ska baka till barnen. Men att laga mat på den gamla spisen är en utmaning. Om fler än två plattor är igång går proppen.
– Och titta här, säger han och pekar mot väggen ovanför spisen där ett köksfläkt borde finnas.
– Där har jag målat om tre gånger. Du kan tänka dig hur det är att vara här inne när vi lagar mat till tre barn.
Men Ihssan säger att han ändå är tacksam. Han är uppvuxen i palestinska flyktingläger i Libanon. Han och hans mor lyckades i sista sekunden fly från lägret i Sabra där tusentals människor mördades under en massaker 1982. Sedan barnsben har han jobbat på byggen. Han bar cement och stenar. Han fixar gärna allting själv förutom större ingrepp på elen, berättar han.
Ovanför köksbordet hänger några kablar.
– Det här livsfarligt. Det såg likadant i hallen och de fixade det. Men här väntar vi fortfarande.

Invandrarna får skulden

Ihssan säger att han inte känner till kommunens planer att rusta upp området. Han säger att han mest håller sig hemma och tar hand om barnen när frun är på sitt städjobb i Köpenhamn. Men han är medveten om den stämpeln som Landskrona dras med. Han ser gängen på gatorna, han vet att många är utan jobb.
Samtidigt märker han också hur människorna ser på honom. Varenda gång något dåligt händer slås det upp i pressen. Och sen får alla invandrare skulden.
– Vissa äldre damer tittar på mig som om jag kom från al-Qaida. Jag kommer alltid att vara främling här.
Innan vi skiljs åt vill vi fotografera honom med barnen. Det säger han bestämt nej till.
– Jag tar ansiktsfoto bara till passet. Jag ser ju ut som en kriminell. Ser du inte det?

Startar ett café för ungdomar

– Jag hade trott att du var en killarna på parkeringen om jag inte vetat att du är journalist, säger Peter Siversson till mig när vi träffas en kväll utanför hans bostad.
Han har snickarbyxor på sig och färg på händerna. I veckorna har han målat om den nya lägenheten som ligger ett stenkast från den gamla. På bottenplanet ska han och en kompis driva ett internetcafé för ungdomar på Öster. Förutom idrottshallen kommer det bli den enda samlingspunkten för ungdomarna i området.
Kidsen  ser framemot att få ett ställe där de kan hänga. Men Peter och hans kompanjon kommer att investera ordentligt i säkerheten. En av killarna har redan hotat att han kommer att råna dem.
Från sin gamla lägenhet har kunnat bevittna bilbränder, rån, inbrott på parkeringen mittemot. Han tror inte att upprustningen av staden räcker för att lösa de problemen.
– Vad hjälper det mot kriminaliteten? Jag kan sätta på mig en kostym. Men jag är fortfarande jag. Och jag har inte råd med en bostadsrätt, säger Peter Siversson.

  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Magné och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB