Foto: Stefan Mattsson

Batula har en dröm.
Att öppna en butik med somalisk mat i Borlänge.
Hennes goda småkakor är berömda här i ”lilla Mogadishu”.
Miljonprogrammet, där arbetslösheten är hög.
Där bostäderna är slitna.
Där många känner att dörren till Sverige är stängd.

Det ljusnar över fälten runt miljonprogrammet Tjärna Ängar i Borlänge. Pappa Abdinasir Mahamud Guled skyndar på sina morgontrötta söner Abdulahi, 9 och Abdirahman, 7 på väg till skolan.
Fem år blir många timmar och nätter att sakna dem man älskar. Abdinasir Mahamud Guled berättar att han har haft svårt att sova, att tänka. Att leva.
– Utan sin familj ser man ingen framtid. Det är som om man fortfarande är på flykt. Men ingen tar hänsyn till att man är här ensam. Man måste prestera bra och etablera sig ändå, säger han.

Gjorde dna-test

För två veckor sedan fick han äntligen hålla om sin fru Ubah och barnen som flög hit från Kampala i Uganda. Där gjorde de dna-test på svenska ambassaden för att bevisa att de är hans familj. Abdulahi och Abdirahman är några av de första anhöriga från Somalia som har kommit till Borlänge denna höst. Ungefär 800 andra är på väg för att förenas med sina familjer de närmsta två åren, varav 650 barn.
Kanske blir det färre, kanske fler. Ingen vet riktigt förrän de nyanlända står utanför dörren på Mottagningsenheten.
Men en sak är politikerna i Borlänge överens om.
Det kommer för många. Eller i alla fall fler än vad kommunen klarar av.

”Blir ett öppet sår”

Enligt kommunalrådet Nils Gossas (MP) har regeringen lämnat kommuner som Borlänge i sticket.
– Det blir ett öppet sår när vi hela tiden får hit nya flyktingströmmar. Om staten tog mer ansvar skulle vi slippa höra argumenten från SD-anhängare om att de tar våra skattepengar så att mormor inte får den omsorg hon behöver, säger han
Nils Gossas är den lokalpolitiker som oftast får klä skott för ”massinvandringen” som hans kritiker uttrycker det i insändarna till lokaltidningen.
Fast egentligen skiljer sig det han och de andra kommunalråden uppgivet säger inte radikalt från SD-politikernas påståenden – flyktingströmmarna tär på ekonomin, och Borlänges gräns är nådd nu.
Skillnaden är att Nils Gossas tycker att de måste göra det bästa av situationen nu.
Ett tag var det en man som skrek ”landsförrädare” varje gång han cyklade förbi Nils Gossas villa.
– Folk vill inte lyssna på att vi har ebo-lagen som gör så att folk bosätter sig var de vill. Det är inte vi lokalpolitiker som bestämmer hur många som ska komma hit till Borlänge, säger Nils Gossas.

Budgethålet: 90 miljoner

Kommunen har till och med bildat ett nätverk med städer som Växjö och Falköping, som också tar emot många somaliska anhöriga. Deras mission är att få integrationsminister Erik Ullenhags uppmärksamhet. Och mera pengar.
I kommunens budget gapar ett hål på 90 miljoner.
En orsak är att en tiondel av Borlängeborna går på socialbidrag, enligt politikerna.
Det är dubbelt så stor andel som i riket i genomsnitt. Men trots att svensk-somalierna bara utgör knappt fem procent av invånarna i kommunen, så är det alltid de som pekas ut som det stora problemet.

70-talshusen får förfalla

Abdulahi, Abdirahman och deras lillasyster Kaltun tittar undrande på oss.
Vem skulle inte göra det, efter att ha hamnat i ett nytt land, hos en pappa man inte träffat på många år? Och så de här två journalisterna som plötsligt dimper ner i vardagsrummet.
Trerummaren i det gråvita hyreshuset är sparsamt inredd med neddragna persienner för fönstren.
Bostäderna i ”lilla Mogadishu” är slitna, fönsterbrädorna lossnar i trappuppgången och färgen flagnar från väggarna.
Men kommunen säger att de inte kan renovera. Då skulle man bli tvungen att höja hyrorna, och många hyresgäster skulle inte ha råd att bo kvar.
70-talshusen får fortsätta att förfalla.
– Området har ett rykte som inte är så bra. Det har en negativ stämpel, berättar Mursal Isa.
Han har ett bländvitt leende och pratar klingande dalmål, efter åtta år i Sverige. I jobbet på ABF försöker han hjälpa sina landsmän att lära sig svenska.
Själv har Mursal gjort resan från nomadlivet i Somalia, via flyktingförläggningen i Tuolluvaara utanför Kiruna och så hit till Tjärna Ängar, där han länge flyttade runt som inneboende hos vänner.
Sitt första jobb fick han på en restaurang efter ett år och sex månader i Sverige, medan han ännu var asylsökande. SFI-lärarna gapade när de såg hur fort han lärde sig språket.

Alltid haft en stämpel

I dag har Mursal Isa lämnat miljonprogrammet och bor i Bullermyren, som ligger närmare stan.
Tjärna Ängar är slum. Här vill ingen egentligen bo, förklarar Mursal. Här hamnar man bara, ofta som inneboende hos släktingar. Att tio personer delar på en trea är inte ovanligt. Dörren står alltid öppen för andra i nöd.
Sen, när man lärt sig svenska och skaffat jobb kan man ställa sig i den långa bostadskön till Borlänges fina områden Bro eller Bysjön.
Det är där svenskarna bor.
Tjärna Ängar har visserligen alltid haft en stämpel. Först kom arbetarna hit. Sen finnarna. Därefter kurderna.
Men för ungefär tio år sedan var det något som förändrades.

Tre fjärdedelar har utländsk bakgrund

Det var en varm sommar 2002, och många familjer flyttade ut på gårdarna för att ha grillfester. Men alla tyckte inte att det var lika mysigt. Tjärna Ängar hade blivit ”stökigt” sades det. Efter sommaren började allt fler infödda svenskar att flytta härifrån.
I dag har tre fjärdedelar av de boende här utländsk bakgrund.
Batula Ahmed Rage, som kom hit från Somalia 2007, berättar om sin förra granne, en svensk kvinna som brukade bjuda på fika. De blev goda vänner och kikade ofta förbi hemma hos varandra.
Men så bestämde sig grannen för några år sedan plötsligt för att lämna Tjärna Ängar.
”Du förstår”, förklarade grannen för Batula, ”jag tycker att det börjar bli för mycket invandrare här. Men du är förstås alltid välkommen hem till mig!”

Entreprenörsfolk

Batula är en majestätisk kvinna med vackra drag och stolthet i blicken. Hon dukar upp söta somaliska kakor och bakverk på bordet, och ser förnärmad ut när vi säger att vi inte orkar mer. Det är svårt att låta bli godsakerna som hennes dotter kommer in med från köket: piroger fyllda med purjolök och morot, tårta dekorerad med ananas.
Batula har en affärsidé.
Hon vill öppna en delikatessbutik med somalisk mat i Borlänge, sälja fika efter fredagsbönen i moskén. Kanske locka svenska kunder, de som är nyfikna. Precis en sådan verksamhet som hon drev i hemlandet.
Vi är ett entreprenörsfolk, förklarar Batula. I Somalia är kvinnornas småföretag ryggraden i den kaotiska ekonomin.
Men här i Sverige kräver myndigheterna många dokument och intyg. Det är svårt att få hyra en butikslokal när man pratar knapp svenska. Och hur ska hon med socialbidrag få ihop till ett startkapital?
Här om året satsade Borlänge kommun nästan en halv miljon kronor på ett entreprenörsprojekt för invandrare.
Reslutatet: ett enda nystartat företag.
I staden ägs bara två-tre butiker av svensk-somalier.
– Jag vill vara självständig, och skulle kunna anställa minst två personer. Betala skatt. Men reglerna är för krångliga.

”Man känner sig överflödig”

I genomsnitt tar det sju år för en invandrare i Sverige att få ett jobb.
Men här i Borlänge tar det längre tid. Tio år är inte ovanligt. Arbetslösheten i kommunen ligger på 8,9 procent, men bland utrikesfödda saknar mer än var fjärde person arbete. I områden som Tjärna Ängar är siffran ännu högre.
I föreningen Tjärnkrafts café, en trygg knutpunkt där man kan få hjälp med att fylla i krångliga blanketter till Försäkringskassan, träffar jag fembarnsmamman Asha, klädd i svart huvudduk. Hon berättar om ångesten över att bara sitta hemma på dagarna.
– Man känner sig överflödig, utanför samhället. En frisk människa ska jobba. Annars blir man passiv och sjuk. I Somalia arbetar man jämt för att få mat på bordet. Här i Sverige är det som att maten redan är uppdukad, säger hon.

Problemet är inte utbildningsnivån

I Mogadishu arbetade Asha som städerska på fina fyrstjärniga hotell, och försörjde hela familjen. Där gjorde det inget att hon aldrig har fått gå i skolan. ”Men vem i Sverige skulle anställa mig som är gammal, varken kan läsa, skriva eller prata svenska?” frågar hon uppgivet.
Den höga arbetslösheten förklaras ofta med att majoriteten av invandrarna som kommer till Dalarna, precis som Asha är lågutbildade eller analfabeter. För dem finns inga jobb att få, menar man.
Men siffrorna på analfabetismen är bara uppskattningar. Det finns ingen riktig statistik som visar att det stämmer.
Enligt Mursal Isa, som träffar många människor med invandrarbakgrund på ABF, rör det sig snarare om högst 5-10 procent som inte kan läsa och skriva.
Problemet är inte utbildningsnivån, menar han.
– Det är det svenska systemet som gör oss svaga och handikappade. Man tröttnar till slut, när man aldrig kommer in i samhället. Bland somalierna här i Tjärna Ängar sprids negativa idéer. Folk säger att det inte är någon idé att lära sig svenska för man kommer ändå aldrig få ett jobb i Sverige, säger Mursal Isa.
Han brukar skoja om somalier ”som går med paraply i Borlänge när det regnar i Somalia”, men det finns allvar i botten. På eftermiddagarna när man slutat Sfi-kurser eller arbetet samlas många män på gårdarna i Tjärna Ängar och debatterar det politiska läget i Mogadishu.
– Kroppen är här i Sverige, men mentalt och känslomässigt är man kvar där, säger Mursal.

”Skulle flytta var som helst för jobb”

I en annan del av Tjärna Ängar kramar trebarnspappan Abdinasir Mahamud Guled om sina barn hemma i tv-soffan. I Somalia var han plåtslagare. Här pluggar han på Sfi, men hoppas kunna få jobb som svetsare så småningom. Problemet är att han inte kan visa upp något papper på att han har en utbildning. I Somalia var det aldrig någon som krävde ett cv.
– Vi skulle flytta var som helst i Sverige om jag fick jobb, säger han.
Han har sparat och snålat med den lilla etableringsersättningen från Försäkringskassan på 6800 kronor i månaden för att få ihop pengar. Familjens flygbiljetter hit från Uganda kostade ungefär 20 000 kronor.

Kaltun kryper upp tätt intill sin pappa. Sist de träffades var hon bara en bebis. Hon minns inte. Hon vet bara att hela familjen är tillsammans igen. Att allt ska bli bra nu, efter många år av oro och väntan.
Hon och hennes bröder sitter klistrade framför tv:n, där Bolibompa dragit igång på Barnkanalen. Från köket hörs mamma Ubahs trygga slamrande.
En helt vanlig kväll hemma hos en vanlig barnfamilj.
Utanför sänker sig skymningen över Tjärna Ängar, där männen samlas på kulturföreningen Afrikas horn mitt i området.

Ilska och frustration

Första gången vi kom till föreningen en kväll fick vi inte komma in. Inifrån den spartanska lägenheten hördes högljudda diskussioner. Folk sprang upp och ner i trappuppgången, men nästan ingen ville prata.
Många är skeptiska till svenska medier, förklarar Hassan Ali.
– Vi läser inte tidningarna längre, de skriver bara konstiga saker om oss somalier. Medierna trampar på dem som redan ligger. Kommer du att skriva annorlunda? frågar han.
Runt det stora bordet i rummet uttrycker många ilska och frustration. I USA och Kanada får somaliska invandrare jobb inom några månader. Varför tar det så lång tid här? Och när politikerna pratar fint om integration, vad menar de egentligen?
Problemet är att svensk-somalierna är maktlösa och osynliga. Vi kan inte försvara oss mot påhopp i media, menar Mahat Alas.
– Vi isolerar oss själva också. Somalierna är inte engagerade i politiken eller fotbollsföreningen. Vi har tusen olika somaliska föreningar, men de är splittrade sinsemellan. När man kommer hem tittar man på somalisk tv och umgås med andra somalier. Det gör att det blir ännu svårare att komma in i samhället, säger han.

”Sverige är stängt”

Många vi träffar här i Tjärna Ängar beskriver området som en isolerad bubbla, där invånarna har lite kontakt med övriga samhället.
”Sverige är stängt” säger en somalisk man ilsket, när vi frågar om vad han tycker om integrationen.
Som en dörr som inte går att öppna.
Borlängepolisen bekymrar sig för att det finns krafter här i området som tappat förtroendet för samhället och myndigheterna. Som inte tycker att man ska beblanda sig med ”vita”.
Få vi möter på gårdarna mellan husen denna kväll kan – eller vill – tala svenska med oss.
Många fönster är förtäckta med gardiner och mönstrade tyger. Fast i en lägenhet på andra våningen har någon hängt upp en svensk flagga, som skydd mot insyn.

---

FAKTA: Somaliska familjeåterföreningar
• Många somaliska familjer har väntat på att kunna återförenas med sina nära anhöriga i Sverige. Eftersom svenska myndigheter inte erkänt somaliska pass, och andra dokument varit svåra att få i hemlandet, har man varit splittrade i många år.

• I januari 2012 ändrade Migrationsöverdomstolen reglerna. Nu räcker det med ett DNA-test för att visa på band mellan barn och föräldrar.

• Under 2012 har ansökningar om familjeåterföreningar tagits emot av svenska ambassader i Nairobi, Kampala och Addis Abeba, men väntetiden är långa.

• Migrationsverket räknar med att 20 000 anhöriginvandrare från Somalia ska komma till Sverige under 2013.