Startsida / Inlägg

De vägrar acceptera nidbilden

av Kenan Habul
Foto: Stefan Mattsson 

Människor som inte vågar gå ut av rädsla för ”invandrargängen”.
Bilar som brinner.
Barn som växer upp i fattigdom.
Men Landskrona är också en stad som älskas av sina invånare.
Människor som vägrar acceptera nidbilden av ”Skånes Chicago”.
– Stick härifrån. Vi vill inte ha nåt med er att göra.
Killen i den bylsiga jackan och hans två polare vill hellre snacka med den fulla tjejen. Hon tar ett litet steg fram, sen ett tillbaka. Det ser ut som om hon dansar. Men i själva verket kan hon knappt stå på benen. Stötvis sluddrar hon fram några meningar.
– Jag gick här och grät. De sa att de kunde hjälpa mig.

Hånfulla kommentarer

Klockan börjar närma sig nio på fredagskvällen. Hennes rödgråtna ögon syns tydligt i skenet från lamporna på Dammhagsskolans idrottsplan.
– Kom så kör vi hem dig, säger Björn Söderström, en av fältarna som iklädda sina röda jackor försöker hålla lugn i natten.
– Kolla, han försöker ragga, vilken fjolla mannen, säger Agron, en av killarna.
Det är den första av många hånfulla kommentarer denna kväll.
– De är informatörer, golare, dessa rödajackor, säger han också.
Björn Söderström och hans kollegor bemödar sig inte att svara. Några av fältarna hjälper den berusade tjejen hem.

Drar på sig rånarluvan

Trions aggressivitet mot Aftonbladet har övergått till nyfikenhet.
En drar på sig rånarluvan när vi ska ta bilder. De skjuter fram hakorna. Mittfingret pekas mot kameran.
 Vi går bort mot en stentrappa på skolans baksida. Där sitter en av deras polare, en av många vi kommer träffa denna kväll.
Fältaren Björn Söderström stannar kvar på behörigt avstånd. Han iakttar oss. Vi har blivit varnade av flera personer att inte gå till Dammhag: ”ni kommer bli rånade”.
Killen på trappan vill inte berätta vad han heter, men undrar vad vi gör i området.
– Många säger att de är rädda för er.
– Hur vet du att de rädda för oss? frågar han med ett hånfullt flin.

Samma attityd

Den här kvällen tänker jag ofta på Forserum.  Det är en liten by på småländska höglandet. Där har svensksomalier under lång tid trakasserats av ungdomar från trakten. Vi åkte dit i slutet av sommaren för att prata med några av de utpekade svenska killarna. Det var samma fuck you-attityd som i Landskrona. Och samma historier om ingenting att göra, inga bostäder, inga jobb.
Efter en vecka i rampljuset sa många Forserumsbor: nu räcker det, ni målar upp en bild av Forserum som inte stämmer.
Du som läser det här och inte bor i staden, vad förknippar du Landskrona med?
Chansen finns att du tänker på Maria, 19-åringen som misstänks ha mördats av sin egen bror i våras. Ett så kallat hedersmord, enligt polis och åklagare. Eller så minns du det omskrivna p-platsbråket, där en svensk äldre dam dog efter bråk med en ung kille med rötter i Libanon.

Viftas undan som politiskt korrekt skitsnack

På rasistiska sajter lyfts båda händelser som exempel på att invandrare förstör Sverige. Troligtvis blir det samma sak med det här reportaget.
 Fattigdom, arbetslöshet, trångboddhet. Landskronas sociala problem viftas undan som politiskt korrekt skitsnack i kommentatorsfälten.
En annan viktig sak att begrunda är vad politiker, tjänstemän, fältare och ungdomar sa till oss: ni skriver bara när det händer dåliga saker. Och varför skriver ni inte om det rika kulturutbudet i staden? Eller om hur bra vissa skolor har lyckats med att få upp betygen?

Rädslan för ”gängen”

Men många Landskronabor berättar för oss om rädslan för ”gängen”.
Karin träffar vi på en busshållsplats under vår första dag i staden. Hon har bott på Öster där Dammhagsskolan ligger i hela sitt liv. Numera tar hon bussen även till frisörskan, trots att salongen ligger inom gångavstånd.
För några år sedan gick hon genom parken nära Dammhagsskolan. Några invandrarpojkar hängde efter. De skrek och knuffade henne. Nu lämnar hon inte bostaden på kvällarna.
– Invandrarna i mitt hus är rediga människor. De här vet jag inte vilka de är. Jag har inte vågat tala med dem, säger Karin.
Hon heter egentligen någonting annat. Precis som andra vi pratar med om ”invandrargängen” i staden vill hon inte ha namn eller bild i tidningen. Det är bland annat därför vi skriver det här reportaget.

Som en teaterpjäs

På Dammhagskolans idrottsplats känns det stundtals som om vi är med i en teaterpjäs. Och killarna, de flesta i 18-årssåldern, spelar ”värstingrollen” mer än gärna.
Alla som har försökt prata med en grupp kaxiga unga män vet hur det kan bli.
Hur tror du att våra läsare kommer att uppfatta er?
– Det skiter vi i, säger en.
Andra citat från kvällen:
– Man ska inte komma hit och leka kulor, alltså komma hit och bestämma. Som snuten gör. Visa respekt, så visar vi respekt.
– Vi bränner bilar för vi fryser ibland. Nej, jag skojar. Men vi har inga aktiviteter.
– Det finns bra poliser, men de flesta är horungar.

Försvinner i natten

Det är en en utmaning att hålla reda på vem som säger vad. Fler ungdomar ansluter, för att sen försvinna i natten. Fortfarande syns inga tjejer ute.
 Nu har vi förflyttat oss till idrottshallens ingång. Den är öppen till klockan elva och där inne pågår en fotbollsmatch. Agron och Ahmed och några till är portförbjudna. De dricker läsk, röker, leker med sina telefoner.
– Kolla. Det är fredagskväll. Och jag får inte komma in, säger Agron.
Fältsekreteraren Björn Söderström med händerna instoppade i den tjocka jackan, säger att han inte kan diskutera individuella ärenden. Men den som missköter sig får inte vara i hallen. Och de flesta får rätt många chanser, lägger han till.
– Fan, han hatar oss. Kolla på han.
– Nej, jag gillar dig, och dig och dig, Söderström pekar med hela handen på var en av killarna.
De hånskrattar.

”Jag ska bli Tony Montana”

Fotbollspelarna i hallen har Zlatan och Ronaldo som förebilder. Agron, som har hoppat av skolan, har en annan idol.
– Jag ska bli Tony Montana. Jag ska tjäna pengar svart, säger han med ett flin.
Vet du hur det gick för Tony Montana? Jag känner mig som en skolkurator när jag ställer frågan.
Men hans svar drunknar i de andras röster.
– Har ni sett det här tecknet?
Fingrarna formar bokstäverna L och A.
– Landskrona, mini Los Angeles. Storma hela polishuset, alla sosskontoren, storma hela skiten, skriker Agron.
Det blir allt lättare att prata, ju längre vi är där. Misstänksamheten finns kvar, men den börja släppa.
Hur länge ska de hålla på så här? Vad finns det för framtidsdrömmar? Var ser de sig själva om tio år?
Ahmed går restauranglinjen. Han vill bli kock. Han älskar libanesisk mat, allt med kött.
– Men jag tänker laga svensk mat, fast på mitt sätt, säger han.

Kör hem sin brorson

Ryktet sprider sig om att Aftonbladet är i området. En bil stannar vid trottoarkanten. Det är fyra män i den. Föraren säger att han är 24 år. Han har kommit för att köra hem sin brorson. Samma kille som i början av reportaget bad oss sticka. Nu sitter han tyst i baksätet med mössan neddragen över pannan och lyssnar på sin äldre släkting. Det blir ett långt samtal om polisen, ackompanjerad av bilens brummande motor.
Snacket om polistrakasserier är inget nytt. Det har jag hört i Rosengård, i Tensta och Rinkeby. En storstadspolis har berättat om kollegor från mindre städer som söker sig till invandrartäta områden för att de vill ”aktion”.
– De stoppar mig jämnt trots att de aldrig har hittat någonting, säger 24-åringen.
Han har blivit dömd för vårdslöshet i trafik och kommer från en stor släkt ”där det finns alla möjliga.” Men det ursäktar inte polisen, förklarar han.

”Hittar bara på”

Källor med insyn berättar att några av ungdomarna vi träffar har haft med polisen att göra, bland annat på grund av misshandel. Men killarna som säger till oss att de säljer kokain och hasch hittar bara på, menar 24-åringen. Nyligen blev en ungdomarna körd och dumpad i skogen utanför stan av polisen. Dagen efter försökte han elda upp en bil på parkeringen, men hindrades av några äldre, berättar 24-åringen.
– Killarna bär på en massa ilska och gör sånt för att visa polisen att de inte är rädda för dem.
Han tittar på klockan. Den visar 22.30. Han pekar på den nästan tomma gatan och säger att de flesta har stuckit hem. Sen tänker han åka till Helsingborg och festa.
– Men först ska jag köra lillen hem, säger han om kusinen som sitter längst bak i bilen.

Älskar sin stad

Den här berättelsen får inte sluta utanför Damhagsskolan.
Sista ordet går till Betina.
Nu kanske den invandringskritiske läsaren suckar: oj, nu har de hittat någon som ska väga upp berättelsen från killarna på Dammhögsskolan.
Det är precis vad vi har gjort.
Betina, som inte vill ha sitt efternamn i tidningen, älskar sin stad. Och hon är inte ensam. En undersökning som kommunen har gjort visar att tre fjärdedelar av Landskronas invånare faktiskt känner likadant. Visst, de anser att kriminalitet och trygghetsproblemen är viktigast att lösa. Men faktum kvarstår: tre fjärdedelar är stolta över staden.
– Här finns en samhörighet, du blir sedd, säger Betina.

”Vissa tror att du blir rånad”

Hon är född i Danmark, mor till fem flickor, varav tre bor hemma med henne och maken i ett hyreshus av rött tegel på Öster, några kvarter bort från Dammhagsskolan.
De har bott i området, som dras med ett dåligt rykte, i flera år och aldrig haft några problem.
– Mina flickors kompisar får inte komma och hälsa på för att vi bor i fel stadsdel. Vissa tror att bara du går fem meter här blir du rånad. Det är inte sant, säger hon.
Hon och maken är ofta ute på kvällarna och rastar schäfern Nalle. Betina berättar stolt hur han fick många barn med rötter i Mellanöstern, där hunden anses som ett orent djur, att övervinna sin hundrädsla. Den här kvällen vi följer med går rutten Regeringsgatan ner, sen förbi Dammhögsskolan. De hälsar på alla vi möter, killarna som äger pizzerian, en fastighetsvärd, en annan hundägare.
– Är man snäll då blir folk snälla tillbaka, säger hon.

Väntar på fjärde barnbarnet

Det är en kväll med dimma, regnstänk och förväntan. Betina väntar samtal från näst äldsta dottern som är höggravid. Det blir fjärde barnbarnet.
– Hennes kille är från Kroatien. Folk har spottat på oss för det. De har sagt att vårt barnbarn borde få ett skott i pannan, säger hon med ilska i rösten.
Själv är hon van vid att umgås med människor från andra kulturer. Chilenare och jugoslaver på 1970-talet i Rosengård, där hon och maken bodde då, bosniska flyktingar i Landskrona under 1990-talet.
– Allting skulle vara bättre om folk bara tog sig tid att lära känna varandra.
Förr i tiden fanns flera mötesplatser där människor med olika bakgrund kunde träffas, som nu har rationaliserats bort. Ungdomarna trycker i trappuppgångarna och gathörnen eftersom de inte har någonstans att ta vägen. Lekplatserna i de fattigare delarna rustas inte upp lika fort som i de rikare, hävdar Betina.

”Klyftorna växer”

Fattigdomen går som en röd tråd igenom alla våra berättelser från Landskrona. Bara i Malmö och Botkyrka finns fler fattiga barn, enligt Rädda Barnen. Många Landskronabor söker sig till kyrkan som serverar billiga soppluncher, organiserar sommarläger och utflykter för barnen.
– Klyftorna växer i staden. Folk kommer ifrån varandra. Visst är det ett problem att vissa fjuttar på bilar. Men jag ser det också som rop på hjälp: kom och se oss.

 

FOTNOT: Killarna i artikeln heter egentligen någonting annat.

  • Tjänstgörande redaktörer: Karolina Strömbäck Horney och Raluca Dintica
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB